Var det du så här du tänkte, gubbe?!

Jag sitter bakom mitt bord och delar ut nummerlappar på ungdomarnas friidrottstävling. Jag pratar på för fullt om AIK hockey med en polare som tittar förbi. Fram till mig kommer en kvinna och hennes dotter. Fattar inte vad hon har här att göra, känns mycket viktigare att snacka med polarn. Jag låtsas som att hon inte finns. Hon verkar stå och vänta på nåt, men jag ägnar henne inte en blick. Men se där - där kommer en man gående mot mitt bord. Jag tittar upp och hjälper honom genast att få rätt nummerlapp. Då kläcker kvinnan, som stått här ett bra tag, ur sig "Är vi osynliga eller?" Det visar sig att hon också ville hämta ut en nummerlapp. Konstigt. Kan inte ungarna ta med sig farsorna istället, så att det blir lite ordning på torpet?!